Not with a Bang but with a Whimper

FICTION originally published in BONNE NOUVELLE. [Read full version below]

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Not With a Bang but with a Whimper

 

671 Heman Avenue, St. Louis, ett stenkast från kultur- och restaurangstråket Delmar Loop i University City. Jag sitter vid ett bord i en lägenhet som luktar gas. Jag inväntar jordens undergång och jag röker.

För två dagar sedan vaknade jag av en ekorre som satt utanför mitt sovrumsfönster.

”We’re all gonna die!” skrek den. Dess blick var fokuserad på en punkt ovanför mitt huvud. Jag vände mig om: en sorgkantad tapet. Ett par sekunder flöt förbi, tog sig tid att låta mig blinka sakta. En vindpust skakade nätfönstret och ekorren öppnade munnen igen:

”We’re all gonna die!”

Mina öron slog lock och mina ögon att sved. Jag drog täcket över huvudet. Jag tänkte på kulturellt kapital eller kanske neoliberalt förfall. Jag somnade om.

Ett antal timmar senare vaknade jag av vattenkokarens genomträngande visslande. Det fick mig att tänka på glada ångbåtar och rasism. Jag hasade mig sömndrucket till köket, sömntabletternas kemi som en tvångströja.

På en pall nedanför spisen satt ekorren. Den tittade nyfiket på mig och gestikulerade graciöst mot vattenkokaren på spisplattan.

”Te?” frågade den.

”Nej”, sa jag. ”Jag dricker inte te. Jag visste inte ens att jag hade te.” Jag gick till badrummet. Med händerna stödda mot handfatets porslin stirrade min spegelbild tillbaka mot mig och jag undrade varför jag inte stirrade tillbaka mot spegelbilden. Mitt långa, otvättade hår låg slickat mot kinderna och nedåt. Det var delat i en sicksackande mittbena som försökte berätta något med sitt vindlande delta, men det var en strupe utan tunga: kvävda intonationer och brutna satser. Mina ögon däremot, de talade tydligt och utan förbehåll. Men varför ska en lyssna på ögon?

Jag vaskade ansiktet i kallt vatten. Kanske, tänkte jag, hade ekorrar alltid talat. Jag har inte umgåtts med tillräckligt många ekorrar för att vara fullkomligt säker på att de inte pratar.

Senare — när jag sög i mig cigarett efter cigarett på brandtrappan utanför köket — sa ekorren:

”Jag och mitt tal, you know – det är lika verkligt som att solen går upp varje dag och att duvan är mentalt eftersatt; det är lika verkligt som att människan är det grymmaste av alla däggdjur; det är lika verkligt som precis vad som helst som är verkligt verkligt.

”Är du verkligen verklig eller är du en övertygande och långrandig fiktion?” frågade jag. Ekorren svarade att jag inte skulle leka med orden, att de var heliga. Ekorren sa även att jag var som en duva: mentalt eftersatt. Han tog en klunk te ur en mugg vars diameter svalde hans nätta bruna huvud. För en bråkdel av en sekund funderade jag på att dränka honom, hålla kvar det nätta huvudet under den bittert doftande ytan till death do us part. Jag lät bli, för håglös för att att orka sträcka mig eller för att göra något överhuvudtaget.

Ekorren slickade sig om munnen och lutade sig mot nedre delen av trappräcket. ”Då du är mentalt eftersatt ifrågasätter du självklart det faktiskt existerande som existerande. Kom över det och förstå, om du kan, att jag finns. Jag är bara väldigt ovanlig.”

Jag stoppade ännu en cigarett i munnen och tittade på ekorrens långa ludna svans.

”Låt oss för en kort sekund ponera att du har blivit galen”, sa han, ”och att jag är ett figment of your imagination, eller, if you’d prefer, a neural jolt, like swizzle, crack and pop.” Han slog ihop tassarna.

Jag nickade och singlade iväg cigaretten och nickade igen.

”Jag ponerar”, sa jag, men jag ponerande inte alls. Ponera är ett ord vars själva substans ger mig klökningar. Jag klöktes.

”Vore det verkligen så farligt om allt din galenskap leder till är en talande ekorre?” Han slog ut med sina små armar. ”Jag är rätt bra.”

”Det vore nog farligt på något sätt”, sa jag. ”Och du är inte riktigt verklig eller särskilt bra. Sluta tala och låt mig röka.”

Ekorren suckade. ”Jag är verkligen verklig och bra och du är verkligen, verkligen mentalt eftersatt.” Han la betoning på orden, förlängde dess givna gränser på ett irriterande sätt. ”Du röker alldeles för mycket – puff, puff, choke.”

”Galna människor röker mycket”, sa jag, hostade och singlade iväg den halvrökta cigaretten. På parkeringsplatsen nedanför brandtrappan hade en hög fimpar samlats, ready-made-by-me. Kände jag en sorts självskadande glädje och stolthet? Jag lutade mig över räcket och stirrade. En duva svepte ned och stoppade en fimp i munnen, bearbetade den mellan sina näbbar. Duvor är verkligen mentalt eftersatta, tänkte jag.  Jag vände mig mot ekorren.

”Och du dricker för mycket te”, sa jag.

”Det lugnar mina nerver.”

”Vad menade du för övrigt med det du skrek innan, att vi alla kommer att dö, förutsatt att du inte konstaterade ett okontroversiellt faktum.”

”Ah, yes! Jorden kommer att gå under. Tre dagar från idag kommer jorden, as you know it, att försvinna.” Han fyllde kinderna med luft och blåste ut. ”Poof!”

Jag stoppade en cigarett i munnen och försökte utan framgång att föreställa mig vad ”Poof” innebar.

”Poof?” undrade jag.

Ekorren klappade sin lilla mage. ”Poof betyder att världen kommer att försvinna som en tunga som sväljer sig själv.”

Jag rullade cigaretten mellan tumme och pekfinger. ”Världen, as I know it, kommer alltså att Poof-försvinna likt en tunga som sväljer sig själv”, upprepade jag.

”Quite right”, sa ekorren. ”Och sluta upprepa vad jag säger.”

”Och hur känner jag till den? Världen alltså?”

”How would I know?” Han la huvudet på sned och slog ut med armarna. ”Det är väl upp till dig att veta!”

”Låt mig förklara”, sa jag. ”Världen, as I know it, innehåller inte talande ekorrar. Om det är den världen som kommer att gå under då kommer inte jag att gå under, bara du. Och du finns egentligen inte så jag antar att även du är säker. För övrigt är det en myt att en kan svälja sin egen tunga. Jag tror det är en myt iallafall. Om inte annat så är det en dum sak att säga.”

”Lyssna på mig och lyssna noga. Vad skulle du säga om det var så att jag kände till ett sätt att undvika att dö?”

Jag fimpade, stoppade en ny cigarett i munnen, tände och ryckte på axlarna. ”Gör du det?”

”I do”.

”Ok, pray, do tell?”

”I just do. Vi har inte tid med förklaringar—nog med frågor. Det stressar och stressen sätter sig på min mage. Varför tror du att jag dricker te? Därför att det lugnar, inte för att det är gott! Om jag ska vara ärlig så är det skitsnack. Jag dricker te för att att världen ska gå under. Det är superstressigt.”

”Det var tråkigt att höra”, sa jag. ”Varför berättar du allt det här för mig, om världens undergång?”

”Du var närmast”, sa ekorren. Han tog en klunk te.

”Närmast. Det är inte ett särskilt bra svar.”

”Be that as it may, men det är allt jag har att ge.” Han pekade mot sin mage. ”Stress.”

 

 

Två dagar senare. Jag sitter ensam i mitt kök. Det luktar gas. Gasvarnaren blinkar grönt, inte rött. Alltså: Jag kommer inte att spränga mig själv och lägenheten i luften genom att tända en cigarett. Tändarens låga väcks och möter cigarettens huvud. Jag hör, som snabbt växande hårstrån, hur tobaken antänds och förångas. Det smakar illa. Ekorren är på New Mt. Sinai Cemetery, en kyrkogård söder om University City.

”Jag är tillbaka snart”, hade han sagt. ”Jag har ett möte med min kontakt; jag måste reda ut de sista detaljerna.”

”Vilka detaljer?” hade jag undrat. ”Kontakt?” hade jag undrat.

”Tidpunkten för portalens öppnande och riktlinjer för användning av portalen. Details. Och kontakten — that’s the kyrkovaktmästare.”

”Portal?” hade jag undrat.

”Portalen, för att göra en lång sak kort, duva, är som ett skyddsrum. Gå in, vänta, gå sedan ut och börja om på nytt.”

”Börja om på nytt?” hade jag frågat.

”Ja, börja om”, hade ekorren sagt och pekat på sin mage. ”Stress. Och du,  se till att kontakta din familj innan vi ger oss av imorgon kväll. Time to bid them fair thee well.”

”Kan de inte följa med?”

”Nej, vad tror du? De kan självklart inte följa med.”

 

 

Jag sitter fortfarande ensam i mitt kök, ett antal fuktiga tepåsar framför mig. Jag reser mig, sträcker mig och undrar vilken dag det är. När stack ekorren till kyrkogården? Jag sträcker mig ytterligare, förflyttar mig. Jag har en telefonlur i handen, nummer slaget hem till Sverige, till mamma och pappa och:

”Vem där?” Det är pappas röst. Den låter som ett förhistoriskt eko och jag vill bara gråta. Gråta och gråta.

”Det är jag.”

”Maria?”

”Ja, Maria.”

”Min dotter.”

”Exakt. Din dotter.”

”Kände inte igen din röst. Du låter sjuk, är du sjuk?”

”Nej.”

”Bra. Och hur går studierna?”

”Det går.”

”Säkert?”

”Ja.”

”Hårt tempo, ständiga krav på prestation, deadline på deadline. Allt det där, du vet, det tar på krafterna. Lova att du tar hand om dig och inte försöker göra allting helt perfekt.”

”Ja, jag vet. Det har varit svårt men inte för svårt. Jag klarar mig och jag har hittat en bra nivå, om du förstår.”

”Klart jag förstår. Och du är verkligen inte sjuk? Du låter så avlägsen.” Han skrattade till. ”Du är i och för sig hela vägen över Atlanten.”

”Nej, pappa, jag är inte sjuk.”

”Tar du dina tabletter?”

”En på morgonen och en på kvällen, enligt recept och som klockan. Oroa dig inte.”

”Vill du säga hej till mamma?”

”Ja”, säger jag. ”Och du”, jag pausar. ”Ta hand om dig. Älskar dig.”

”Älskar dig, dotter.” Jag hör hur luren räcks över.

”Hej mamma”, säger jag. ”Hur mår du?”

”Du frågar hur jag mår. Hur mår du?”

”Bra.”

”Och dina studier? Klarar du dig?”

”Oroa dig inte.”

”Tar du dina tabletter?”

”En på morgonen och en på kvällen. Oroa dig inte.”

”Jag oroar mig inte, jag försäkrar mig.”

”Förstått”, säger jag, ”och du, mamma—ta hand om dig. Älskar dig.”

”Ta hand om mig?”

”Ja”, säger jag. ”Jag älskar dig. Hälsa pappa detsamma, igen.”

”Är du säker på att du är ok?”

”Oroa dig inte.”

”Du har aldrig sagt att du älskar oss innan?”

”Men jag har alltid tänkt det och jag har alltid känt det.”

Är du ok?”

”Ja. Oroa dig inte.”

”Jag oroar mig inte, jag försäkrar mig.”

Telefonluren placeras i basstationen. Jag har inga fler jag vill eller är förpliktigad att ringa. Att jag inte ifrågasätter omständigheternas inramning och att jag inte känner mig mer besvärad borde kanske alarmera mig. Men jag är inte alarmerad. Det beror antagligen på mina tabletter. Mina tabletter och jag kan inte vara alarmerande.   Vad som nu händer, det händer, och varför det händer—det är ju inte längre upp till mig att förklara, förstå och disseminera. Hittills har mitt liv bestått av heuristik och förklaringsmodeller; hittills har mitt liv bestått av kodschema för att dekryptera utomjordiskt liknande förklaringsmodeller till förklaringsmodeller, två till tre led förflyttade från initial text, artefakt eller källa. Någonstans på väg bort från handfast, initial text, artefakt eller källa försvann formers motstånd och sammansättning. Allting kan flyta samman med allting och allting flyter nu samman med allting. Jag märker att min inte inte längre känns som hud. Min hud, märker jag, har inga hud-liknande egenskaper: den håller inte inne den biomassa som är innanför. Jag flyter ut. Det är som sig bör. Jag tänder en cigarett. Det är som sig bör. Jag på gasvarnaren. Den blinkar. Jag sitter stilla och försöker att tänka på ingenting, vilket med självklarhet misslyckas. En evighet förflyter. Jag blinkar. Jag är så trött.

 

 

En timme senare, fortfarande trött. Har jag rört mig? Vad är det som händer? Vad har hänt? Trettio minuter till. Jag öppnar ögonen, lyssnar efter vattenkokarens visslande. Jag hör wheeee och tänker på glada ångbåtar och rasism och neoliberalt förtryck. Jag reser mig. Kroppen värker. Mina armar och händer är stela och mina fötter är runda.  På pallen i köket sitter ekorren.

”Sovit gott?” undrar han.

Jag skakar på huvudet och stoppar en cigarett i munnen.

”Jag är inte säker på att jag har sovit och jag är inte säker på att jag är vaken. Vad hände på kyrkogården?”

Ekorren stänger av spisen och hoppar ned från pallen. Hans morrhår är elektriska.

”Jag mötte upp med vaktmästaren. Han sa att portalen kommer att vara öppen från exakt midnatt inatt till tre minuter över midnatt. Vi har alltså exakt tre minuter på oss, vilket kan bli tricky. Vaktmästaren förklarade nämligen att ’ju större massa som behöver träda genom portalen, desto längre tid tar det. Och du, ekorre, med din antaget försumbara kroppsstorlek — för dig kommer det att ta minst två minuter.’ Och för en varelse med större massa? undrade jag då. ’Längre tid, förstås’, svarade han. Jag frågade om det gick att påskynda processen. Han svarade nej, kort och gott. Punkt slut. Alltså: endast en av oss kan använda portalen.”

”Och vad händer med dem som blir kvar? De som inte träder igenom portalen?”

”De försvinner.”

”Och det finns bara en portal?”

”As far as I know.”

”Vad gör vi?”

”Vi singlar slant.

En kvartsdollar singlas. Den landar på bordet, snurrar ett oroligt varv runt en fuktig tepåse och lägger sig platt, dess budskap tyst förkunnande. Ekorren och jag tittar på den.

”Där ser man”, säger ekorren.

”Vad gör vi nu?” undrar jag.

”Vi tittar ut genom fönstret på det som snart inte kommer att vara. Och när tiden är inne ser vi till att vara på Sinai.”

Jag fimpar, stoppar en ny cigarett i munnen, öppnar fönstret och tittar ut. Solen sänker sig sakta, saktare än vanligt. En granne kysser sin flickvän eller fru eller älskarinna. De står på gatan under ett träd och kysser kanske inte varandra. Bråkar de? En fet man passerar med en fet hund i koppel. Båda flåsar. En katt flippar och klättrar upp i trädet och väser som en storm.

Jag drar in ett bloss och tänker på mamma och pappa. Jag tänker på mina nuvarande kollegor och deltidsvänner på Washington University. Jag tänker på mina barndomsvänner. Jag tänker på den gigantiska och osynliga massa som är alla människor sammantaget: en odifferentierad massa som lika gärna skulle kunna vara ett vakuum.

”Inte alarmerande”, mumlar jag.

”Inte särskilt”, säger ekorren.

”Hur är det med magen?”

”Inte stressigt. Inte längre”.

”Bra”, säger jag. ”Det är bra”.

Ekorren nickar. ”Utomordentligt.”

 

 

Fullmånen lägger en grå matta över kyrkogården. Jag och ekorren står vid en gravsten. Framför oss leker ett mörkrött ljusspel. Jag tittar på ekorren.

”Portalen?” frågar jag.

”Indeed”, säger han. ”This is it.”

Jag nickar, stoppar en sista cigarett i munnen och blir stående. ”This is it”, mumlar jag. ”Vad tror du finns på andra sidan?”

”Det vet du.”

”Och du är ok med att bli kvar här, att försvinna?”

”Oroa dig inte”, säger han och klappar sig på magen. ”Ingen stress.”

Jag fattar min halvrökta cigarett mellan tumme och pekfinger och sträcker den mot honom. Han fattar tag i den med båda tassarna. Jag böjer mig ned, klappar honom på hans lilla axel och vänder mig sedan om och går sakta mot portalen. Jag vidrör dess vibrerande röda skimmer. Det känns bekant. Jag vänder mig om. Ekorren syns inte till. Jag för in ena benet i skimret. Det smeks. Jag förundras över att min hud är kännande och att jag känner förundran. Jag för in andra benet. Någonting djupt i magen vänder sig skönt, inte som en orm eller hungriga fågelungar, mer som en nyköpt och varm filt formad till en boll. Det kittlar på min näsa och i min näsa. Jag vill nysa och tanken på att nysa gör mig nöjd. Innan min ryggtavla omsluts av portalens skimmer hör jag ekorrens röst från någonstans bakom mig.

”Utomordentligt”, säger han.

Sedan blir det tyst. Jag är helt ensam med mig själv. Det är skönt.

Det är så otroligt skönt.

 

Aje Björkman