Dystopi och utopi i skönlitteraturen

NON FICTION originally published at SKÅNES FRIA TIDNING. [Read full version below]

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dystopi och utopi i skönlitteraturen

 

 

År 1516 publicerades Thomas Mores bok Utopia. Titeln skulle komma att ligga till grund för uppkomsten av begreppet utopi, vars etymologiska rötter förgrenar sig till grekiskans ingen plats. Förutom Mores Utopia kan även Tommasio Campanellas Solstaten (La città del Sole), 1602, samt Francis Bacons Det ny Atlantis, 1627, och Keplers Somnium från 1624 nämnas i samma andetag. Gemensamt för dessa böcker är att de beskriver en resande (en man eller en samling män) som på ett eller annat sätt upptäcker ett okänt och dessförinnan isolerat samhälle: ett samhälle som får fungera som en tabula rasa eller kanske snarare spegel som med tydlighet reflekterar författarens ideal. Denna reflektion, nu med dryga 300 år på nacken, strävade främst efter att framföra en samhälls- och kulturkritik.

 

Inom skönlitteraturen är emellertid de utopiska visionerna få och lätt räknade i jämförelse med den veritabla syndaflod av dystopiska framtidssyner som genom årens lopp flödat fram. Detta är ett intressant faktum. Låt oss postulera följande, att: skönlitteraturen beskriver den mänskliga historien på ett mer genomträngande sätt än historie-, samhälls- och humanvetenskapen. Utan att vara bunden till källkritiska bojor och utan att vara kringskuren av formella restriktioner kan skönlitteraturen tala fritt, friare än förutnämnda discipliner. Den samlade massa ord som skönlitteraturen oavsett genre har genererat kan sägas representera verklighetens antagna och faktiska nyanser med en finare pensel än historie-, samhälls- och humanvetenskapen. Strömningar inom skönlitteraturen målar en tydligare bild av uppfattningen och föreställningen av vad det är och kan innebära att vara en människa i en eller en annan kultur, i ett eller annat samhälle. Fördelningen mellan utopiska och dystopiska framställningar inom främst den västerländska skönlitteraturen—och den markanta ökningen av dystopiska framställningar från början av 1900-talet och framåt—kan med fog hävdas återspegla en psykosocial attitydförändring till världen och människan: uppfattningen av dess förmåga, potential och potentiella framtid.

 

I kölvattnet på en tilltagande industrialisering i västerlandet, dåliga till förfärliga arbetsförhållanden och ökade nationella motsättningar, skulle utopin i allt större utsträckning, för att inte säga omedelbart, trängas åt sidan av dystopin som främsta skönlitterära prognostik. Dystopin visade sig vara ett betydligt mer användbart redskap för att blottlägga individens och gruppens och samhällets villkor. Från grekiska till svenska läser dystopi: dålig plats. Utopin, däremot, hyser en måttlös optimism och tilltro till individens och gruppens altruism. Den utopiskt konstruerade idealstaten är en tydlig projektion av denna optimistiska attityd. I många avseenden kan denna attityd sägas föregå upplysningstidens ideal, en framtidstro som emellertid skulle ätas upp av eld i motsättning mellan ras, individ, klass och nation. Ur utopins aska steg dystopin.

 

Till det yttre fungerar både utopin och dystopin som en kritik av antagna eller faktiskt förekommande samhälleliga missförhållanden. I övrigt fungerar dystopin som en antonym till utopin, och medan utopin är en kritik genom projektion av en ännu inte uppnådd och antaget möjlig fulländning, så fungerar dystopins kritik som en projektion av ett latent liggande och faktiskt förekommande samhälleligt förfall. Genom den dystopiska linsen är all mänsklig altruism en naivitet.

 

När George Orwell skrev ur sig Winston Smith, protagonist i 1984, hade han verkligheten i åtanke: ett amalgam av  Tyskland och Sovjetunionen. Möjligheten att utan problem dra paralleller mellan Sovjetunionens avart av Marx avsedda kommunism, Tysklands nazism och 1984 visar på dystopins möjlighet till existens—en existens som Orwell först gav utlopp för med Djurfarmen. Även Karin Boye angav Sovjetunionen och Tyskland som grund för hennes dystopiska Kallocain (1940). T.S. Eliots Wasteland är, bland mycket annat, en reflektion av första världskrigets förödelse. The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood är en dystopi med fokus på genus och sex: en bitande kritik av patriarkala maktstrukturer. När Kazuo Ishiguro skrev Never Let Me Go överlät han sitt skrivande till dystopin för att problematisera kring potentiella politiska konsekvenser av kloning.
Listan kan göras mycket längre—Suzanne Collins Hungerspelen, Tahereh Mafis Rör mig inte och Cormac McCarthys nattsvarta Vägen som exempel—och detta visar inte bara på dystopins möjlighet till existens, i en eller annan skepnad och intensitet, utan även på att dystopin är den primära genren för samhälls- och kulturkritik.

 

I den mån en överhuvudtaget kan tala om ett socialt medvetande, delade uppfattningar och föreställningar om verklighetens inramning och potential, så förefaller utopin ha arkiverats. Utopin samlar damm medan dystopin skriker och svänger vilt med sina armar. I det differentierade rum som vår postmodernitet utgör verkar det inte finnas plats för utopiska visioner. Utopin, sägs det, betyder ingen plats, och det är där, sägs det, den hör hemma. Var realistisk, sägs det. Jag säger, ge mig en utopisk vision.

 

Aje Björkman