Dystopi och utopi i skönlitteraturen

Berättande
Icke-fiktion
Non Fiction
Writing


Non Fiction originally published in Skånes Fria. Read in full below||
Essä publicerad i Skånes Fria. Läs i sin helhet nedan.


År 1516 publicerades Thomas Mores bok Utopia. Titeln skulle komma att

ligga till grund för uppkomsten av begreppet utopi, vars etymologiska rötter

förgrenar sig till grekiskans ingen plats. Förutom Mores Utopia kan även

Tommasio Campanellas Solstaten (La città del Sole), 1602, samt Francis

Bacons Det ny Atlantis, 1627, och Keplers Somnium från 1624 nämnas i

samma andetag. Gemensamt för dessa böcker är att de beskriver en

resande (en man eller en samling män) som på ett eller annat sätt

upptäcker ett okänt och dessförinnan isolerat samhälle: ett samhälle som

får fungera som en tabula rasa eller kanske snarare spegel som med

tydlighet reflekterar författarens ideal. Denna reflektion, nu med dryga 300

år på nacken, strävade främst efter att framföra en samhälls- och

kulturkritik.




Inom skönlitteraturen är emellertid de utopiska visionerna få och lätt räknade i

jämförelse med den veritabla syndaflod av dystopiska framtidssyner som genom

årens lopp flödat fram. Detta är ett intressant faktum. Låt oss postulera följande,

att: skönlitteraturen beskriver den mänskliga historien på ett mer

genomträngande sätt än historie-, samhälls- och humanvetenskapen. Utan att

vara bunden till källkritiska bojor och utan att vara kringskuren av formella

restriktioner kan skönlitteraturen tala fritt, friare än förutnämnda discipliner.

Den samlade massa ord som skönlitteraturen oavsett genre har genererat kan

sägas representera verklighetens antagna och faktiska nyanser med en finare

pensel än historie-, samhälls- och humanvetenskapen. Strömningar inom

skönlitteraturen målar en tydligare bild av uppfattningen och föreställningen av

vad det är och kan innebära att vara en människa i en eller en annan kultur, i ett

eller annat samhälle. Fördelningen mellan utopiska och dystopiska

framställningar inom främst den västerländska skönlitteraturen—och den

markanta ökningen av dystopiska framställningar från början av 1900-talet och

framåt—kan med fog hävdas återspegla en psykosocial attitydförändring till

världen och människan: uppfattningen av dess förmåga, potential och

potentiella framtid.




I kölvattnet på en tilltagande industrialisering i västerlandet, dåliga till förfärliga

arbetsförhållanden och ökade nationella motsättningar, skulle utopin i allt större

utsträckning, för att inte säga omedelbart, trängas åt sidan av dystopin som

främsta skönlitterära prognostik. Dystopin visade sig vara ett betydligt mer

användbart redskap för att blottlägga individens och gruppens och samhällets

villkor. Från grekiska till svenska läser dystopi: dålig plats. Utopin, däremot,

hyser en måttlös optimism och tilltro till individens och gruppens altruism. Den

utopiskt konstruerade idealstaten är en tydlig projektion av denna optimistiska

attityd. I många avseenden kan denna attityd sägas föregå upplysningstidens

ideal, en framtidstro som emellertid skulle ätas upp av eld i motsättning mellan

ras, individ, klass och nation. Ur utopins aska steg dystopin.




Till det yttre fungerar både utopin och dystopin som en kritik av antagna eller

faktiskt förekommande samhälleliga missförhållanden. I övrigt fungerar

dystopin som en antonym till utopin, och medan utopin är en kritik genom

projektion av en ännu inte uppnådd och antaget möjlig fulländning, så fungerar

dystopins kritik som en projektion av ett latent liggande och faktiskt

förekommande samhälleligt förfall. Genom den dystopiska linsen är all mänsklig

altruism en naivitet.




När George Orwell skrev ur sig Winston Smith, protagonist i 1984, hade han

verkligheten i åtanke: ett amalgam av  Tyskland och Sovjetunionen. Möjligheten

att utan problem dra paralleller mellan Sovjetunionens avart av Marx avsedda

kommunism, Tysklands nazism och 1984 visar på dystopins möjlighet till

existens—en existens som Orwell först gav utlopp för med Djurfarmen. Även

Karin Boye angav Sovjetunionen och Tyskland som grund för hennes dystopiska

Kallocain (1940). T.S. Eliots Wasteland är, bland mycket annat, en reflektion av

första världskrigets förödelse. The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood är en

dystopi med fokus på genus och sex: en bitande kritik av patriarkala

maktstrukturer. När Kazuo Ishiguro skrev Never Let Me Go överlät han sitt

skrivande till dystopin för att problematisera kring potentiella politiska

konsekvenser av kloning.

Listan kan göras mycket längre—Suzanne Collins Hungerspelen, Tahereh Mafis

Rör mig inte och Cormac McCarthys nattsvarta Vägen som exempel—och detta

visar inte bara på dystopins möjlighet till existens, i en eller annan skepnad och

intensitet, utan även på att dystopin är den primära genren för samhälls- och

kulturkritik.




I den mån en överhuvudtaget kan tala om ett socialt medvetande, delade

uppfattningar och föreställningar om verklighetens inramning och potential, så

förefaller utopin ha arkiverats. Utopin samlar damm medan dystopin skriker

och svänger vilt med sina armar. I det differentierade rum som vår

postmodernitet utgör verkar det inte finnas plats för utopiska visioner. Utopin,

sägs det, betyder ingen plats, och det är där, sägs det, den hör hemma. Var

realistisk, sägs det. Jag säger, ge mig en utopisk vision.