Om Israeliserad antisemitism och en massa annat som både har med det men även annat att göra, som jag tycker är viktigt

Innan dess behöver jag dock avlasta, så hoppa direkt till den text som följer på undertiteln ”Här börjar texten” för att slippa läsa min avlastning.

Strukturellt våld är våld som kan konsumeras utan en känsla av skuld.
Strukturellt våld kan abstraheras – det måste abstraheras. En struktur är inte en person eller en grupp av personer. 

Personifikationen är inte en person. Det är en abstrakt person eller grupp av personer. Abstraherad.
Den står framför det kött som kastar ut blodisande deklarationer och låter blodet koka av topplocket. 

Strukturellt våld kan vara en labyrint.
Labyrinten har sällan en utgång som öppnar utåt och släpper in –
släpper in liv. Labyrinten har ofta(re) en utgång som är den ingång som aldrig släpper ut och alltid släpper in. Lager på lager av vilsegången tankegång. Detta skräp. Som en kropp med infekterade utskott.
Så vandrar tanken tanklöst vidare mot mer infektion. Det är den kölsörja som släpas med.

Strukturellt våld kan vara det privata näringslivets byråkrati. Det är ett våld. Ibland. Ibland dör någon. Oftare mördas någon. Kanske är det alltid så – att det är mord. Att teknokraten mördar genom behovsprövning. Ett sublimerat mord. För en teknokrat.

Strukturellt våld är också en pyramid.
Och ett mausoleum. 

Många hjärtan har kalcifierat och många hjärnor har dragits ut med krok. Och alla de som har råd att leva kommer kanske inte att dö nu. Men alla de som endast har råd att dö kommer att dö före nu. Och sent ska senliberalen vakna och se fascism i ett fårat ansikte. Alltid för sent. Aldrig innan dess. Aldrig se att ansiktet är utan skuggan av en skrattrynka. Utan det medkännande som djupnar en blicks klangbotten endast förmår vitt brus. Vitt brus låter inte historiens läte rätt.

Strukturellt våld kan vara sociofobin. Sociofobi. Sociofobisk – en blick räds den strukturella blicken; en blick som ser en samling av minst två som en alltid given våldsrörelse. Kanske inte nu och kanske inte heller imorgon men helt säkert någon gång och antagligen någon gång snart. Väldigt snart – så snart att det antagligen är nu. Faktiskt. Faktiskt nu.

Se på den. Se på den blicken, den blick som inte kan se bortom individen – den blick som inte vågar. Av rädsla kanske. Vem vet säkert. Se på den och du kommer att se ett flackt plan. Intetsägande. Härjat av en påträngande frånvaro som lönlöst söker ankra utan något att ankra mot. Bara det frammanade: en rädd besvärjelse och ett våld. Och våldet ångar. Och varmluften evakuerar inte. Det exploderar. Imploderar. Du hör det som ett föreställt kar som töms på vatten och sedan skjuter fontän.

Jag ska snart frångå den poetiska textformen och försöka vara tydligare. Mer prosaisk. För en hjärna som sedan en lång tid tillbaka inte kunnat motstå att släppa loss dikesgrävare att djupt fåra hjärnans floder och deltan är det dock svårt. Det är svårt att ordna flödet och emellanåt (om inte oftast, när jag tänker efter) tillfredställande att bara låta sig forsa med. Så otroligt tillfredställande att det passar in alla vinklar och vrår och upplöser alla skav. Och det är vad allt det ovanför är. En fors som jag har valt att låta forsa med för att upplösa alla känslomässiga skav (en samling ordlösa nästan-nysningar och stress-rysningar). Nu då till vad jag vill prata om, på ett sätt som inte endast – förhoppningsvis – forsar förbi utan att lämna avtryck och istället nöter ned och bort alla särskildheter.

Här börjar texten

(Det bör antagligen nämnas att jag löst började skriva följande text innan den så kallade fredsförhandlingen påbörjades. Jag kallar det den så kallade fredsförhandlingen av anledningar som jag inte kommer att diskutera i det följande).

Jag vill diskutera ett begrepp för en föreställning jag först på senare tid – för några veckor sedan – kom i kontakt med. Begreppet är israeliserad antisemitism. Begreppet och/eller den föreställning begreppet avser förekommer i en rapport från Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, som gavs ut 2024. Rapportens titel är Antisemitism i Sverige efter den 7 oktober. Upplevelser och konsekvenser. Rapportens angivna syfte är att undersöka manifestioner av antisemitism i traditionella svenska medier, sociala medier och andra samhälleliga arenor efter 7 oktober 2023. Övergripande kan sägas att begreppet israeliserad antisemitism avser uttryck av antisemitism som kopplas till staten Israel och dess agerande, särskilt efter attacken 7 oktober 2023.

Det är otvivelaktigt sant att antisemitiska uttryck och handlingar motiverade av antisemitism globalt har sett ett uppsving under de senaste decennierna. Särskilt internet, dess forum och sociala medier, har varit en bördig grogrund för tillväxten av och spridningen av antisemitiska föreställningar genom bland annat memes och konspirationsteorier, ett i realtid expanderande kaninhål som atomiserar, avskärmar och radikaliserar. Bland dessa föreställningar och memes finns det ett antal exempel som jag skulle kunna karaktärisera som uttryck israeliserad antisemitism. För att förtydliga ovan angivna och summariska karaktärisering av israeliserad antisemitism, förklaras den vara en forn av antisemitism som använder och ger uttryck för antisemitiska troper om den judiska identiteten inom ramen för en mer eller mindre förtäckt kritik av det sionistiska projektet; med detta sagt, att antisionistiska uttryck i fall av israeliserad antisemitism är faktiska om än förtäckta antisemitiska uttryck. 

Det problematiska med begreppet, för det kommer som jag ser det med en del problem, kan sammanfattas med frågan: behövs överhuvudtaget begreppet för att tala om en nyare form av antisemitism som inte alla redan täcks av antisemitism? Att uttrycka antisemitiska troper om en föreställd judisk identitet inom ramen för en låtsad kritik av nationens agerande, förefaller mig mer vara en faktiskt existerande hundvissla för antisemitism än en nyare form av antisemitism som kan kallas israeliserad. Att vidare koppla detta begrepp så intimt till Israels agerande efter terrorattentatet 7 oktober 2023, förefaller mig vidare snarare grumla vattnet (muddy the waters) än att förenkla förståelsen av vad det är som faktiskt har skett och fortsatt sker.

Anders Persson skriver i en av rapportens artiklar, Antisemitism, gråzon eller legitim kritik av Israel: Var går gränserna?, att det både i ”Sverige och utomlands är det vanligt att anklaga Israel för folkmord” (se s.9). Med hänvisning till en faktisk antisemitisk tradition att likna Israel vid Nazityskland, kopplar Persson det juridiska begreppet folkmord (och därtill etnisk rensning) till denna faktiska antisemitiska tradition. Det handlar inte om att antingen juridiskt och/eller moraliskt värdera och bestämma det som sker som ett folkmord eller inte och agera i enlighet med vad man finner; det handlar istället främst om utifall att användningen av begreppet folkmord, alternativt etnisk rensning, i relation till staten Israel är ett uttryck av så kallad israeliserad antisemitism eller inte. Den antisionism som formulerar ideologisk kritik av det sionistiska projektets utformning och samtida materialisering, tenderar med tillkomsten av begreppet israeliserad antisemitism, att tömmas på legitimitet och kritisk verkningsgrad.

När Greta Thunberg – som trots sin ringa ålder har axlat ansvaret att vara Sveriges abdikerade samvete och rättesnöre – talar om ett direktsänt folkmord, fyller begreppet israeliserad antisemitism funktionen att ge företräde till värderingen av detta uttalande som en antisemitism eller inte. Till yttermera, vilket Persson understryker, är det en lång och komplicerad juridisk process att bestämma och sedan pröva ett folkmord. Avseende Thunbergs uttalande, som exempel, lämnas vi med fyra alternativ: 1) Hennes uttalande var en israeliserad antisemitism och Israel har begått ett folkmord; 2) Hennes uttalande var en israeliserad antisemitism och Israel har inte begått ett folkmord; 3) Hennes uttalande var inte en israeliserad antisemitism och Israel har begått ett folkmord; 4) Hennes uttalande var inte en israeliserad antisemitism och Israel har inte begått ett folkmord. På vardera sida om dessa fyra alternativ återfinns existenspåståenden avseende två radikalt olika omständigheter: den ena sidan gäller förekomsten av uttryck av israeliserad antisemitism eller inte; den andra sidan gäller förekomsten av folkmord eller inte. Vem du än är och uttryckligen i relation till staten Israels agerande i Gaza efter 7 oktober, ställer jag följande fråga: Vilka av dessa två påståenden har faktiska och direkta materiella konsekvenser för människor i detta här och nu? Och oavsett intentionen med benämningen – begreppet folkmord, alternativt etnisk rensning, som ett uttryck av israeliserad antisemitism eller inte – vilka av dessa två omständigheter bör i detta här och nu prioriteras? Och märk väl vad jag nu skriver och menar: jag menar inte att förminska det nödvändiga arbetet mot all form av antisemitism; vad jag istället menar att lyfta är nödvändigheten att arbeta mot all form av rasism och fascism. I den bästa av världar är alternativ 4 fallet, att inga uttryck av så kallad israeliserad antisemitism har förekommit och inte heller har ett folkmord begåtts och direktsänts för alla och envar att se. Vi lever dock aldrig i den bästa av världar – och om vi nu hade levt i den bästa av världar hade förekomsten av alternativ 4 inte ens behövt förekomma. För övrigt är alternativ fyra en näst intill fullkomlig teoretisk konception.

Vi lever i en värld där ett folkmord har begåtts. Vi lever och i en värld där Thunberg, när hon påtalar det, löper en överhängande risk att anklagas för israeliserad antisemitism.

Sedan 7 oktober har över 60 000 palestinier dödats i Gaza och fler än 145 000 har skadats, enligt uppgifter som FN har samlat in från Hälsoministeriet i Gaza (Gaza Health Ministry, GHM).

Den israeliska människorättsorganisationen B’tselem  har i detta nu en video på sin landningssida. Videons titel: Our Genocide Is Happening Now. Det är även titeln på en rapport som de publicerade juli 2025, tillgänglig från deras hemsida. Rapportens slutsats, efter redovisad granskning av Israels agerande efter 7 oktober, konstaterar att det är höjt över alla tvivel att ”…since October 2023, the Israeli regime has been responsible for carrying out genocide against the Palestinians in the Gaza Strip” (se s. 86). 

Sedan 7 oktober, skriver Amnesty International (2025), är ”mer än 1,9 miljoner palestinier internflyktingar”. Vidare skriver de att ”alla människor [i Gaza] har svårt att få tag på mat och hotas av hungersnöd”. Hungersnöden påtalas också av World Food Programme (WFP, 2025), som understryker att hungersnöden allaredan har skördat sina många offer och kommer att fortsätta att skörda sina många offer om ingenting görs nu. Human Rights Watch förklarar att många av IDFs aktioner i Gaza sedan 7 oktober 2023 konstituerar krigsbrott. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu är sedan 21 november 2024 efterlyst av Internationella brottmåldomstolen.

Och jag kan fortsätta. Ni vet att jag kan fortsätta. Men jag kommer inte att fortsätta, för om inte något av det som sagts lyckas övertyga, så kommer inte ytterligare information att övertyga. Frågan om det kan och ska rubriceras som etnisk rensning eller folkmord riskerar dessutom att abstrahera verkligheten bakom de hissnande siffrorna som rapporterats och rapporteras. Risken finns att diskussionen om juridisk bestämning inte ser skogen för alla träd. Du kan kalla verkligheten bakom siffrorna för vad du vill, för vad vad du än väljer att kalla dem kommer de inte att ändras så pass drastiskt att någon sorts krigets oskuld kan hävdas. Du kan ifrågasätta GHMs (Gaza Health Ministry) rapporterade dödsfall. Du kan påstå att de har överrapporterat och fortsätter att överrapportera antalet civila dödsfall i en sådan mängd att det tilldrar sig omvärldens sympatier – vilket inte få mediala personligheter och politiker både har påstått och därtill cyniskt och sociopatiskt vidhåller. Du kan hävda att mitt fokus på folkmordet inte ägnat nog med uppmärksamhet åt Hamas terrorattentat 7 oktober och att detta är konstitutivt för en form av israeliserad antisemitism. Du kan hävda att jag på något sätt är en Hamas-sympatisör, endast baserat på det faktum att jag inte uttryckligen i föreliggande text tydligt nog fördömt terrorattentatet 7 oktober. Du kan hävda mycket mer och min gissning är att en del (om inte mycket) av det som hävdas följer en tidsenlig islamofobisk logik. Det är en logik som tenderar att skuldbelägga offret, om offret är utövare av islam eller om offret är arab (för varje arab är den andra lik och att vara muslim är att utöva en religion som förespråkar våld och världsherravälde – vilket Sam Harris och mängder av forna ny-ateister gapat sig hesa om . Det är en logik som kan leda till att sådana som Jomshof får hat-stånd vid blotta åsynen av ordet muslim eller arab eller islam; en logik som förmår bortförklara civila dödsfall som offer för Hamas påstådda feghet, att de överallt och alltid använder sig av mänskliga sköldar; en logik som förmår bortförklara bombningen av civil infrastruktur som offer för Hamas påstådda feghet, att de använder hela byggnader som mänskliga sköldar och att detta därmed förvandlar den civila infrastrukturen till legitima militära mål (och inte alls är att betrakta som krigsbrott). Det är en logik som överallt och alltid, när det behövs, frammanar väl utbyggda och massiva underjordssamhällen med otaliga tunnlar för frakt av vapen och ammunition; en logik som via Hamas kategoriskt förnekar alla palestiniers mänskliga värde – poängterar deras essentiella oduglighet och värdelöshet – i samma anda som alla palestinier förklaras vara livsfarliga och högst dugliga terrorister i vardande (vilket rimmar väl med Umberto Ecos karaktärisering av fascismens motsägelsefullhet). Det är en logik som i respons till folkmordet i Gaza får vissa om inte många svenska politiker att än mer ihärdigt förespråka förbud mot burkha och/eller niqab i skolan (detta för Sverige nu så traditionsenliga hat); en logik som får Ebba Busch att förespråka än mer repressiva åtgärder mot Hamas, som en absolut nödvändig förutsättning för att få till stånd en varaktig fred. Det är en logik som istället för att säkra demonstranters mötes- och yttrandefrihet, söker efter sätt att begränsa detsamma. Och slutligen, det är en logik som ger upphov till begrepp som snarare än att bidra till ökad omvärldsförståelse, leder till att döma ut dem som påtalar folkmordet som högst sannolika antisemiter som döljer sitt hat bakom låtsad kritik av en stats agerande.