Grammatik för en förlorad tid

NON FICTION originally published in SKÅNE FRIA TIDNING [Read full version below]

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grammatik för en förlorad tid

 

Ok, såhär:

 

Du föds. Du blir äldre och din skolgång går in och ut och en del bokstäver och tecken fastnar i dina porer. Tiden stannar inte utan fortsätter och fortsätter. Du blir äldre. Allt och alla blir äldre och någonstans på vägen börjar du känna av åldern som något verkligt av kött och ben. Du tänker tillbaka, och du tänker:

 

Tänk så mycket de barnsliga, yngre och förmodat vuxna åren hade kunnat innehålla men aldrig innehöll. Varför lärde jag mig aldrig knyta näven och karate-klyva brädor? Varför licensierade jag mig inte att flyga ovanför molnen. Och varför lärde jag mig aldrig steppa? Att kunna steppa sätter fart under fötterna och låter vågor ligga över golvet.

 

Och tiden fortsätter och fortsätter och du börja känna av dess fortsättande som en värkande längtan efter något otydligt formulerat. Dags att kavla upp ärmarna, tänker du, och inte förslösa medelåldern i medioker nöjd- och trygghet och så ansöker din maka eller make eller partner om skilsmässa: du lämnas med en levande ensamhet som dövar. Du förlorar momentum och när du åter placerar fötterna stadigt är du ännu äldre: gråa hår innanför ögonlocken. Du skyndar dig som skynda kan att ordna och sortera korten i ditt lek-liv och du lyckas så väl som väl vill: din rytm flödar stadigt och kapar toppar och fyller dalar.

 

Så en dag, en höstdag, alltid en höstdag, står du framför fönstret. Det är söndag, alltid söndag, och det är regnigt, alltid regnigt, och regnet klyver diagonalt. Ett naket träd står tyst och förvridet av köld. En fågel kommer flygande och omfamnar tafatt trädets arm. Fågeln vrider huvudet fram och tillbaka, upp och ned. Den skriker ut sin sång. Du avbryts. Du tänker: tänk om. Och tiden fortsätter.

 

Aje Björkman