Grammatik för en förlorad tid


Non Fiction originally published in Skånes Fria. Read full version below ||
Krönika publicerad i Skånes Fria. Läs full version nedan.



Ok, såhär:



Du föds. Du blir äldre och din skolgång går in och ut och en del bokstäver och

tecken fastnar i dina porer. Tiden stannar inte utan fortsätter och fortsätter. Du

blir äldre. Allt och alla blir äldre och någonstans på vägen börjar du känna av

åldern som något verkligt av kött och ben. Du tänker tillbaka, och du tänker:



Tänk så mycket de barnsliga, yngre och förmodat vuxna åren hade kunnat

innehålla men aldrig innehöll. Varför lärde jag mig aldrig knyta näven och

karate-klyva brädor? Varför licensierade jag mig inte att flyga ovanför molnen.

Och varför lärde jag mig aldrig steppa? Att kunna steppa sätter fart under

fötterna och låter vågor ligga över golvet.



Och tiden fortsätter och fortsätter och du börja känna av dess fortsättande som

en värkande längtan efter något otydligt formulerat. Dags att kavla upp

ärmarna, tänker du, och inte förslösa medelåldern i medioker nöjd- och trygghet

och så ansöker din maka eller make eller partner om skilsmässa: du lämnas med

en levande ensamhet som dövar. Du förlorar momentum och när du åter

placerar fötterna stadigt är du ännu äldre: gråa hår innanför ögonlocken. Du

skyndar dig som skynda kan att ordna och sortera korten i ditt lek-liv och du

lyckas så väl som väl vill: din rytm flödar stadigt och kapar toppar och fyller

dalar.



Så en dag, en höstdag, alltid en höstdag, står du framför fönstret. Det är söndag,

alltid söndag, och det är regnigt, alltid regnigt, och regnet klyver diagonalt. Ett

naket träd står tyst och förvridet av köld. En fågel kommer flygande och

omfamnar tafatt trädets arm. Fågeln vrider huvudet fram och tillbaka, upp och

ned. Den skriker ut sin sång. Du avbryts. Du tänker: tänk om. Och tiden

fortsätter.