Den senaste tiden och då mest hela tiden, har jag avsett att skriva vad jag nu skriver. Jag har dock inte lyckats skyffla samman tillräckligt med sammanhängande tid och har därutöver en hel del annat som krävt och fortsatt kräver sin uppmärksamhet – påstridigt så. Men den tid en önskar kommer sällan till aldrig beredvilligt
I Hyperobjects. Philosophy and Ecology After the End of the World från 2013, formulerar den brittiska filosofen Timothy Morton begreppet hyperobjekt för att kunna tala om supermassiva objekt som exempelvis klimatsystemet. Hyperobjekt är objekt som inte endast har en (super)massiv utsträckning i rummet utan även en (super)massiv temporal utsträckning. Som begrepp är hyperobjekt tacksamt för
Jacob Burnett talar i Kafka for the Twenty-first Century om den västerländska humanismens förlust av det transcendentala centret – och han gör det huvudsakligen i relation till Friedrich Nietszches förkunnelse om Guds död, dess hammarfilosoferande (Twilight of the Idols or How to Philosophize with a Hammer, orig. Götzen-Dämmerung, 1889). Det transcendentala centrets frånfälle fungerar dock
Ofta talar jag om patologi och patologisering (har jag märkt, att jag använder just dessa begrepp); och alltid, i dessa ofta förekommande fall, avser jag att mena vad jag kanske inte alltid särskilt tydligt säger. Helt säkert aldrig tydligt säger. Att fånga meningen i skriften avhjälper, det förtydligar. För mig. Att patologisera är en specifikt