Utbrändhet heter det ju
Ofta talar jag om patologi och patologisering (har jag märkt, att jag använder just dessa begrepp); och alltid, i dessa ofta förekommande fall, avser jag att mena vad jag kanske inte alltid särskilt tydligt säger. Helt säkert aldrig tydligt säger. Att fånga meningen i skriften avhjälper, det förtydligar.
För mig.
Att patologisera är en specifikt riktad rörelse inom kapitalrealismens kunskapsteoretiska ramverk, om en ser till pragmatisk språkanvändning. Ordets stammar, patos och logi, stavar rätt och slätt affekt eller besvär och läran om. Läran om (kroppens) besvär, vilket utökas till läran om (även) huvudets besvär. Hela kroppens potentiella besvär, som avhjälps genom senmodern läkemedelsteknologi och som språklig-görs, vilket alltid är en menings-görande akt, genom den senmoderna läkemedelsteknologins diskurs. Och här blir det ju så att jag utgår ifrån den förment västerländska föreställning om kroppens och huvudets besvär, och hur dessa avhjälps.
Ett belysande exempel: Utmattningssyndrom.
Ett folkhälsoproblem.
Bidragande orsak(er) är i hög grad kopplat till arbete och studier och livet strukturerat kring desamma. Arbetet och studierna ålägger ansvar att uppfylla och uppgifter att slutföra (och detta är arbete som för en majoritet inte återkopplas till den egna individen som något annat än en i relativ bemärkelse allt för ringa ekonomisk kompensation). En extern kravbild möter individens förmåga att hantera, och väldigt ofta beror stressen och utmattningen på individens oförmåga att hantera given extern kravbild.
I alla fall, när en talar om utmattning, är den individuella förmågan eller brist därav av sekundär betydelse. Av sekundär betydelse när det kommer till uppkomstens förklaringsgrund. Subjektet formeras och formuleras som bristande av den patologiska rörelsen. Och det är förtydligande att tänka i termer av rörelse, för dess kontrastverkan. Patologiseringen är en liberal rörelse (paradoxalt nog, i begreppslig mening) bort från individen, medan den motsatta (möjligen socialistiska) rörelsen söker individen. Annorlunda uttryckt: Utmattningssyndrom kommer huvudsakligen ur senkapitalismens strukturella egenskaper och funktioner: att arbetsplatsen, som mer ofta än inte är en odemokratisk vertikalitet, hierarkiskt ordnad till fördel för ackumulation och reproduktion av kapital. Detta är den främsta bidragande orsaken till stress, och stress är syndromets främsta symtom, med all dess irritation, generella känslomässiga instabilitet som följd, för att inte nämna risken att stressen permanent ändrar det kognitiva landskapet – för detta är en överhängande risk. Och det är en risk som fortlöpande döljs bakom nyliberalismens många dåtida neologismer, nu i stort sett standardiserade tankekategorier som framgångsrikt trängt en stor del av till och med formuleringen av motståndet åt sidan. Risken är genom framgångsrik omformulering till löfte dold bakom en språkkappa av ”nyliberalismer”. Och här orkar jag inte ens gå in på den teknokratiska vampyrens språkliga regression(er).
Det finns många samtida skräckberättelser om individers erfarenhet av utmattningssyndrom; det finns skräckberättelser om individer som förlorat förmågan att korrekt läsa av urtavlans visare. Vi talar här om en stöld eller annektering av tid. Detta är inte endast och uteslutande metaforiskt, att förlora tid, för betänk vad det innebär att förlora förmågan att tolka och förstå klockan. Klockan är det materiella uttrycket för vår gemensamma förståelse och kommunikation av tid. Vi lär oss läsa klockan och kan givetvis även förlora förmågan att läsa klockan, men vad betyder det att förlora tillgång till denna samordnade princip för att läsa av och kommunicera det temporala i vårt varande? Tänk er tiden som en dimension, en rumslighet, vilket ju är fallet. Vi har vår rymdtid och vi har klockan och dess gemensamt överenskomna kodex för att strukturera rymdtiden. Tänk dig att du helt plötsligt blir utslängd från denna gemenskap, temporalt hemlös. Tanken blir i förlängningen nästintill skräckinjagande, eller hur. Men…
angående patologisering och att patologiska och utmattningssyndromet som belysande exempel. På 1177 ställs den retoriska frågan om hur jag kan minska risken att bli sjuk, i relation till utmattningssyndrom (min kursiv). Och detta lömska pronomen jag, som inom sig rymmer hela världshistorier av antaganden om människan, är operativt och styrande i de råd och svar som ges: skapa utrymme för återhämtning och våga ställa krav. Om jag rådfrågar 1177 vad jag kan göra för att sluta känna mig så utarbetad och potentiellt temporalt vilsegången, får jag alltså ett tvådelat icke-svar. Det är ett icke-svar som istället för att erbjuda ett sorts kognitivt perspektivskifte, för att se den socialistiska rörelsen, reproducerar och fortsatt cementerar patologins föreställning om individ-ansvaret. För ingen enskild individ eller mindre grupp av individer kan i egentlig mening skapa det utrymme som behövs för att konsekvent avhjälpa arbetsplatsens strukturella problembild, vilket är den produktiva handling som antyds möjlig med rådet att våga ställa krav. Och det enskilda misslyckandet blir då det enskilda misslyckandet att inte våga ställa krav; och att sakernas tillstånd förblir oförändrade internaliseras som ett individuell brist. Och saker fortsätter att kännas utarbetat, men istället för att klaga, gör något åt det då! Kan ibland hävdas. Sluta klaga och agera. Men den patologiska rörelsen och hela den diskursgemenskap den erbjuder, erbjuder inte ens ett språk att börja tänka på handling som en social rörelse. Din individuella handling taget för sig är endast estetisk och möjligen, för allt jag vet, väldigt tilltalande och stilbildande. Istället för att endast vara detta, låt den vara detta till gagn för andra – låt den försätta massan i rörelse. Låt den förstås som tillhörande en subjektivitet som är radikalt social. You contain multitudes and multitudes contain you. Och för i hela helvetet, förstå att allt det arbete som utförs, måste få utföras för oss, inte något föreställt Annat, för vad är meningen med allt det arbete som utförs för något föreställt Annat.
Kortare arbetsdagar. Vore en bra början. För allt. Även och framförallt vårt gemensamma klimatsystem. Det har på väldigt kort tid blivit förvånansvärt svårt att ens tänka i termer av kortare arbetsdagar. Det hinder som ligger i vägen för tanken kan sägas vara följande utbyte:
Hur ska vi hinna med allt vi nu behöver göra på kortare tid?
Om det ni behöver göra är något som behövs göras – och om det som på detta sätt behövs göras inte kan göras på kortare tid av den mängd som nu gör det… anställ flera.
Men det kommer ju aldrig att gå. Chefen och alla de ovanför chefen…
Jag stoppar dig (mig) där, för det här kommer att gå i rundgång annars. Tiden kommer då klassmedvetandet är där det en gång var, där arbetarklassen förstår hur stor och stark den är – och då kommer kooperativ som företagsform inte att kännas som något utomjordiskt. Under tiden, fokusera på att propagera för arbetarens rätt. En arbetare kan ju knappast existera för att tjäna ut sin rätt för något föreställt Annat, för att sedan, utbränd och dan, helt sonika kasseras.
PS. Tänk utbrändhet istället för nyliberalismens teknokratiska utmattningssyndrom och tänk att detta skifte i språkbruk skriker ut sin ideologi. Istället för att slå dövörat till eller förvandlas döv, kan utbrändheten som tankefigur komma väl till pass, tänker jag. Du bränns inifrån och ut av ett helvetes eldar på jorden, och det är inte ett religiöst betingat ansvar att uthärda och bli bättre på att brännas. Att förespråka att slippa brännas, det är knappast en oresonlig förespråkan…