Israel, Gaza och Skärholmen

Den senaste tiden och då mest hela tiden, har jag avsett att skriva vad jag nu skriver. Jag har dock inte lyckats skyffla samman tillräckligt med sammanhängande tid och har därutöver en hel del annat som krävt och fortsatt kräver sin uppmärksamhet – påstridigt så. Men den tid en önskar kommer sällan till aldrig beredvilligt till mötes. Det handlar om att fånga i flykten. Det handlar om tankehygien, att om jag inte skriver av och ur mig av den myckna tankeoredan, kommer jag snart inte att kunna tänka mig eller någonting annat ordnat. 

Jag har avsett att skriva om vad jag nu skriver, inte på det sätt och i den form jag skriver, för hur jag skriver är förbannat oredigt. Det gör mig stressad, att inte fortlöpande redigera, vilket är min vana trogen. Jag vill dock så snabbt som möjligt få ur mig vad jag vill få ur mig och börjar jag skriva på det sätt som jag vanligen skriver kommer jag att bli sittande längre än vad jag känner att jag vill sitta (och fundera och fila på form och satsmelodi). Nåväl, nu när jag i förväg kan konstatera, konstaterar och därmed har konstaterat ett misslyckande i syfte och avsikt, är väl en bra tidpunkt att nämna det jag avsåg att skriva om: Israel och Hamas samt Skärholmen.

Först, Israel och Hamas. Formuleringen avser lyfta ett genomgående kategorifel i den offentliga diskursen kring vad som är ett pågående folkmord. Israel är inte i krig mot Hamas, om med Hamas vi inte avser varje enskild palestinier, kvinna som barn som man. 

För att göra en lång och invecklad historia kort och tydlig(are), utan att därmed brista i sanningshalt, kan sägas att Hamas som politisk terror är resultatet av ett många-decennier-långt konstruerat sociopolitiskt tillstånd och sammanhang av desperation och misär. För att uttrycka det annorlunda: Hamas är lika mycket en förkastlig politisk terror i-sig som en skapelse sprungen ur en fascistisk Netanyahus huvud, att fungera som måltavla för en bredare islamofobi. Vad som sker just nu mitt framför våra ögon är inte ett förment regelrätt krig; det är, får vi förstå, en proportionerlig respons på ett terrorattentat. Det är, måste vi förstå, en utrotningskampanj. Vidare, vill jag tillägga, är Irans respons på ambassadattentatet ett led i ett sociopolitiskt skådespel – det är ett avvägt risktagande, sant, som kan eskalera i ett så kallat storkrig. Israels väl tilltagna och understödda luftförsvar avväpnade dock enligt rapporter 99 procent av de sammanlagt 300 drönare som skickades. Iran meddelande dessutom i förväg att en attack – som respons på ambassadattentatet – skulle ske, därtill vilken dag. Det ligger nu hos Israels krigskabinett att antingen eskalera eller deaskalera. Denna tillkomna situation engagerar hela regionen och USA, som ansvarar för merparten av Israels militärbudget. Det engagerar i förlängningen även Ukraina och Ryssland samt EU och Nato, som Sverige nu enligt mig illa genomtänkt valt att ingå i. Det är väldigt många rörliga delar och väldigt mycket aktivitet. Vad är det som främst överskuggas? Israels pågående krig mot Hamas som inte är ett krig mot Hamas utan en utrensning av palestinier.

Illa och hetsigt sammanställt och kanske inte helt klart och tydligt, men det är hur jag någorlunda nyktert ser på en pågående tragedi i stor skala.Snarare mardrömsspel. Det blir inte mindre ledsamt när jag ser hur den opinion som motsätter sig Israels pågående folkmord så enkelt av så många förklaras bort som ett uttryck av antisemitism. Det blir inte mindre frustrerat när jag dessutom ser hur faktiska antisemiter försöker berättiga sin i alla lägen förkastliga antisemitism genom att peka på Israels statligt förankrade fascism och etnonationalism. Det borde vara enkelt och tydligt för alla att se och förstå att detta är två vitt skilda saker. Båda är förkastliga. 

Ok, Skärholmen då. Det är en sannskyldig tragedi i mindre skala. En vuxen man avrättad på öppen gata. På inte ens ett ögonblick försvunnen från existens mitt framför våra ögon. Känslan av otrygghet befästs. Fler och fler i framförallt Sveriges större städer börjar förlora kraft att mota bort en tilltagande och snart befäst rädsla: den att det är belamrat med livsfara att ens vistas i delar av det offentliga rummet.

Avrättningen i Skärholmen är ett politiskt misslyckande. Eller såhär: den del av tragiken som kräver sin strukturella förklaring visar på ett misslyckande, och den känsla av otrygghet som är kopplat till detta måste bemötas med strukturella lösningar. Det är dock lösningar som först och främst kräver en förståelse för hur det faktiska problemet ser ut; därtill, det är lösningar som inte kan implementeras med en förväntan om att det kommer att ge resultat direkt. När Martin Melin går i armkrok med Sverigedemokraterna och försöker övertyga oss om värdet med visitationszoner, förefaller han tro att det på något sätt skulle vara en verksam strategi mot en tilltagande gängkriminalitet. När Gunnar Strömmer – som, erkänn, ser ut som en förvuxen Karl-Bertil Jonsson om Karl-Bertil Jonsson hade förkastat alla socialistiska impulser frånsett den nationalsocialistiska – målar upp vad han ser som den grundläggande problembilden… jag orkar helt enkelt inte med att ens försöka se den med ett öga. Den är förblindande missriktad. Och då ska vi inte ens nämna Jomshofs barnsliga och förvirrade munväder och Åkessons självrättfärdiga och bekvämt småfeta gnyende, likt en talför gris som mitt framför våra ögon förnekar att allt gnidande och rullande i den bruna leran har lämnat några spår. Och Kristersson. Möjligen den lataste statsminister i mannaminne. Och så vidare. Såhär: kriminalitet och brottslighet är aldrig ett naturligt uttryck baserat i någon sorts nedärvd biologisk förutsättning, som en sorts immanens som helt plötsligt men förutsägbart slår upp likt ogräs. Hade det varit det, hade det antagligen varit verksamt med profilering och repressiva åtgärder – kanske till och med att sätta in militären att skjuta hejvilt i särskilda stadsdelar, som Åkesson förefaller önska. Men ingenting fungerar eller har någonsin fungerat på det sättet, och som det faktiskt fungerar… ibland finns det inga snabba lösningar att tillgå. Oftast inte. Helt säkert inte decennier in i en intensifierad avveckling av alla sociala trygghetsnät. Men för all del, om du önskar dig snabba lösningar på vad som i dina ögon är det grundläggande problemet, kör hårt. Profilera och frånta din naturaliserade brottsling alla möjliga sorters rättigheter och propagera för tilltagande repressiva åtgärder. Beklaga dig sedan när dina naturaliserade brottslingar beklagar sig och agerar som du har förväntat dem att agera.