Byråkratiska vuxenlekar är absurda och absurditeten är en polemisk gest utan verksamt innehåll

Jacob Burnett talar i Kafka for the Twenty-first Century om den västerländska humanismens förlust av det transcendentala centret – och han gör det huvudsakligen i relation till Friedrich Nietszches förkunnelse om Guds död, dess hammarfilosoferande (Twilight of the Idols or How to Philosophize with a Hammer, orig. Götzen-Dämmerung, 1889).  Det transcendentala centrets frånfälle fungerar dock även som en rättvisande diagnos av posthumanismens transformation, om inte transmogrifikation, av den västerländska humanismens subjekt som central aktör och centraliserande princip. Denna destabilisering kommer ur tinglig-görandet av subjektet, i motsats till att subjektet agerar som principiell tinglig-görare. Subjektet som ett ting i-sig är, som Graham Harman mycket riktigt poängterar, en radikalisering av fenomenologin; och det är en radikalisering i bemärkelsen att subjektets hypostaserade transcendentala centrum har fallit bort och istället har kommit att utgöra en del i en sammansatt distribution i ett rum av ömtåliga sam-relationer. Att vara subjekt som ting i-sig och att slungas ut mitt i en pågående existens i samröre och i samvaro genom ett ömtåligt och flyktigt väv av icke-relationer – allt detta kan, utan att på något sätt vara missvisande, karaktäriseras som absurt. 

Att tänka den konstiga existensen – det konstiga som existens-modus – låter framträda flertalet konstiga former. När Burnett diskuterar Franz Kafkas författarskap gör han det i relation till frånvaron av det gudomliga som transcendentalt centrum. I dess ställe, hävdar han, placerar Kafka byråkratin som styrande princip. Men byråkratin är ingen styrande och vägledande princip, den är, hävdar Burnett, en konstig loop – vilket är den narrativa form många av Kafkas byråkratiska berättelser tar. 

Detta är särskilt framträdande i Slottet ((Das Schloß, postumt utgiven 1926). När K. sent på kvällen ankommer till byn blir han stående på träbron varifrån han tittar ut över ”det skenbara tomrummet” där det eponyma Slottet antas vila på slottsberget. Slottet är i hänförd betydelse anledningen till K:s ankomst till byn: i egenskap av att vara lantmätare är hans tjänster efterfrågade av slottets greve. När K. strax därefter söker nattlogi initieras den (byråkratiskt) konstiga loopen, vilken kan formuleras som en ständig återkomst till ”det skenbara tomrummet” och därmed en ständigt misslyckad ankomst till det eponyma Slottet och dess greve. Den byråkratiska processen blir hos Kafka till en lek, och det en allvarlig lek, för det är en lek med, om, i, utöver, inför och av verkligheten – likt all lek är en sorts lek med verkligheten inför dess antagna bakomliggande konstitution. Vidare, Kafkas byråkrati är en lika allvarlig som absurd lek – eller snarare, absurditeten är en funktion av det spelade allvaret. Vuxenlekandet. Den byråkratiska vuxenleken är en ritualistisk performativitet som aldrig frammanar Slottet annat än som en hänvisad existens, och denna hänvisade existens är en närvarande frånvaro. För det finns inget centrum; det finns ingen yttersta auktoritet. Det finns ingen symbolisk Fader – Lacans Fader, och det finns ingen faktisk Fader. 

Vuxenleken är en besvärjelse. 

För vad är Slottet annat än ett kusligt objekt som sätter K. i rörelse mot den ständiga återkomsten och ständigt misslyckande ankomsten. Slottet är det objekt vars undandraga tinglighet, likt all undandragen tinglighet, är en antydan och en lockelse. Dess antydan är deja vu, återkomsten,  och dess lockelse är att blottlägga anledningen till känslan av återkomst genom att bryta återkomstens loop. Men den byråkratiska vuxenleken är ingenting annat än en absurd återkomst och ständigt misslyckad ankomst. 

Om det inte finns en centralväxel – ingen Gud, inget Slott med en greve som efterfrågar lantmäteriets tjänster  – vad är det för spöklik auktoritet som agerar bakom byråkratins performativitet? Att tänka byråkratin som en allvarsam lek, gör den absurd i relation till och som en funktion av sin allvarsamma hållning och förväntade närvaro av den frånvarande auktoriteten. Men är inte absurditeten som tydligast i relation till det byråkratiska förfarandet, snarare än den frånvarande auktoriteten? Rymmer inte förväntningen på den frånvarande auktoriteten antagandet om dess faktiska närvaro någonstans, om inte här; och om inte nu, så åtminstone vid någon tidpunkt dessförinnan eller framöver. Den frånvarande auktoritetens destabiliserande inverkan stabiliseras och ges skenbar form genom det ironiska tilltalet. Den tomhet som skulle kunna vara en faktisk tomhet beskrivs som en skenbar tomhet; och att den beskrivs som skenbar är signifikant. Auktoritet avskrivs därmed inte helt och hållet – det är mer så att den inom ramen för Slottet finns att tillgå i en ständigt fördröjande form. Den ständiga återkomsten gör den därmed främst absurd. Och absurditeten är en polemisk gest utan verkan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *