Avatar-förtvivlan

Det hävdas ofta att kapitalismen är (näst intill) odödlig. Mer ofta än sällan hävdas dess uthållig- till odödlighet triumfatoriskt. Emellanåt men med tilltagande frekvens hävdas samma uthållig- till odödlighet dock uppgivet eller med accelerationismens låt-febern-bränna-sönder-hela kroppen-attityd.

Det förment odödliga och uppgivna ligger i kapitalismens förmåga att assimilera allt, till och med sin egen (återkommande) undergång. Kriser är, som en säger, a feature of the system, not a bug. Och kriser samt undergång förefaller mig vara den kapitalistiska realismens tematiska throughline, dess estetiska koncentration. 

Apokalyps och postapokalyps som följd av en hissnande mängd dystopiska sammansättningar med sinsemellan minimal variation.

Slöa eller snabba zombies, typ.

Den symboliska tyngden hos Romeros zombies – och det transgressiva med dem – har bestulits på framtidens nyskapande horisonter, nu istället inordnade i ett galleri av monster – på symbolik tömda och med kritisk udd trubbad – som reproducerar en och samma föreställning om och om igen: föreställningen om historiens slut. 

Kampen att inte förlora sin förmenta mänsklighet, som oftast innebär att möjligaste mån undvika eller motarbeta kannibalism eller en hyperpatriarkal vålds- och våldtäktskultur.  Det är kampen för överlevnad och försökt fortsatt levnad i ett libertarianskt skithål, där frihetens kärna är negativ. Friheten att inte låta sig förvridas, förstöras och tillintetgöras finns, visst, men inte egentligen. För allt och alla är ute efter dig i detta från alla hinder befriade feodalsamhälle. Antingen dör du med skuggan av hedern i behåll eller så dör eller dödas du. Sannolikt dödas du. Och planeten med dig. 

Vad som följer kan tänkas vara James Camerons barnsligt föreställda rymdimperialism i den fantastiskt dyra Avatar till förra årets ännu dyrare Avatar: The Way of Water.

Förtvivlan. 

Det var vad jag kände direkt efter att ha sett Avatar: The Way of Water. Därefter en sorts grundläggande irritation som har hållit i sig sedan dess – i snart en månads tid! Jag vet, jag borde ha förstått bättre och jag borde ha avstått från att överhuvudtaget se filmen. En del av irritationen äger sin livskraft därifrån – självkritiken och ett visst mått av själväckel.  

Men varför känna förtvivlan?

Det är inte bara för att jag i en sorts allomfattande och fortlöpande känslighet och ängslighet kan reagera oproportionerligt starkt på försvinnande litet. Vid eftertanke – det har försvinnande litet med detta att göra, även om det självklart inte hjälper. Inte alls. 

Det är inte bara det att till och med filmtiteln antyder exotismens otherizing och den förlegade och kognitivt förvridande föreställningen om den ädle vilden – den vilde som är så ädel att den utan eftertanke gör avkall på bestämda artiklar till fördel för smidig syntax – ingen syntax – för den ädle vildens föreställningsvärld är alltid och uteslutande sprungen ur och fast i en sten-teknologisk,  skriftlös kultur…

Det är inte bara det att dessa vildar presenteras som tillräckligt aparta för att med enkelhet och utan större motstånd presenteras som den Andre, men inte aparta nog för att vara egentligt subversiva och möjligen leverera någon sorts uppbygglig och reflexiv kritik… 

Det är inte bara det att den Andre enligt Cameron är väldigt stora smurfar med exotisk dialekt som har fräknar i neon och pilbågar med pilar stora som trädstammar…

Det är inte bara det att Camerons konceptualisering av holism och symbiotisk relation till samt harmonisk samvaro med naturen är barnslig – för barnslig är den – och förolämpande grund – för grund är den och förolämpande är den med tanke på mänsklighetens faktiska situation – utan även att detta inte ens är ett centralt tema i hans överdrivet långa narrativ. Kärnan, istället, är familjen – kärnfamiljen. 

Kärnfamiljen!

Jag har begränsat intresse för kärnfamiljens anakrona föreställning, dess normativa tillrättavisning.

Pappa Smurf krigar mest och verkar inte vilja hänga särskilt mycket med sin familj. När han hänger med sin familj poserar han antingen för ett vykortsfoto från djungeln eller fäller förmanande domar och sätter besynnerliga gränser, som om han strävar efter att vara ett oberäkneligt ashål. Han hatar antagligen sin familj. 

Mamma Smurf är tänkt att porträtteras som inkännande, tror jag, men skriker och skrikgråter mest. Hälften av tiden vet jag inte ens varför. Jag tycker att jag borde veta varför, och jag tror inte det har med mig att göra. Ibland vet jag varför. Det är vid de tillfällen skrikande och skrikgråtande samt åtföljande kroppsspråk kan tänkas vara legitimerat, men bara tänkas. Alla färger och all animation skriker redan högt nog. Att skrikgråta är inte att känna mer och djupare, vad det nu än innebär, det är att vara tydlig med sina känslor. Mamma Smurf är tydligen otillfreds med sin familj, vilket kanske inte är så konstigt. Pappa Smurf hatar dem alla. 

Mamma och pappa Smurf har ett antal barn och det finns inte så mycket att säga om dem annat än att de är blå och motiverar otillfredsställdhet samt är hatade. Ett av blåbarnen dör mot slutet. Spoiler! Eller snarare, det äldsta av de många blåbarnen offras av Cameron för att uppnå och förmedla en konstnärligt förtätad sorg. Denna intrikat uppbyggda scen är främst skrikgråtande och färgglatt påträngande. Van Gogh kommunicerade sin psykos med färglager på färglager; Cameron likaså. Vi visste för övrigt att just detta blåbarn skulle dö. Det föreskuggades i filmens första akt. Eller snarare, då filmen består att en förvirrande mängd akter – akt ett, akt ett och ett halvt och så vidare – påminner detta blåbarns död tittaren om föreskuggandet mer än någonting annat. På det följer ett denouement som ingress till därpå följande denouement. Väldigt förvirrande. Allt leder avslutningsvis till pappa Smurfs insikt(er). Slutligen inser han en massa olika saker, saker som både är i förenlighet med hans tjocka pannben och i oförenlighet med hans faktiska känslor: Familj. Viktigt. Hem. Moder jord. Bra. Försvara familj och hem. Jag göra. Mycket bra. Att försvara. Jag pappa Smurf. Min uppgift. Som pappa Smurf. Med vapen. Pang Pang. Om behövs.Pang Pang. Ibland med fru Smurf. Ibland själv. För hjälte. Familj. Viktigt. Ibland någon dö. Tråkigt. Jag då tänker: ånej! Så tråkigt. Men bra. Att alla inte döda. Jag då tänker: familj kvar. Trots allt bara en. Borta. Lite glad. Nu försvara. Även hem. Kanske även moder jord. Vet inte riktigt. Livspussel. Och valar.

Så sant. Valar. En lång sekvens ägnas åt att porträttera jakten på stora havslevande däggdjur, som jag kallar valar, för jag kommer inte ihåg vad Cameron valde att kalla dem. De är i stort sett valar med en massa extra fenor och ögon. De är supersmarta. Av oförklarlig anledning är de trots utsatthet hårdnackade pacifister. De tillåts inte ens självförsvar vid risk för liv och lem. Det är stigmatiserande. Det leder till utstötning. Men de är supersmarta. Och superstora, större än valar, gissar jag. Och principfasta som få. En av dem komponerar till och med symfonier och är erkänd och hyllad bland de andra supervalarna.

Porträtteringen av jakten är delvis väldigt effektiv i sin obehaglighet, och kan även sägas vara relativt effektiv i sin kritik; men all kritisk kraft och effektivitet liksom pyser ut och manifesteras endast som små bubblor på vattenytan när åskådaren får förstå att det inte bara är förkastlig valjakt det gäller – det är supervaljakt det gäller, jakt på musicerande, supersmarta pacifist-däggdjur det gäller. Hellre döden än självförsvar.  Det är visserligen inget vidare bra att dessa principfasta och hjärnstarka samt sjungande supervalar jagas och dödas, men det känns förkastligt i samma mån som Gilgamesh ständiga jakt efter smurfarna känns förkastlig. Även smurfar pratar, om än bara i öppna ordklasser vars nyord alltid är smurf plus valfritt suffix. Jag har även hört dem sjunga. Inte förtjänar de att oupphörligen jagas, tänker jag. Men att de sjunger sådär. Orkar inte bry mig alltför mycket om de skulle jagas.

Men förtvivlan var via omvägar ämnet. Varför känna förtvivlan?

Det är inte bara det att filmen var fantastiskt dyr, med en budget – exklusive marknadsföring – på långt över tre miljarder kronor! 

Det är inte bara det att filmen på alla sätt och vis är en vuxen mans outvecklade fantasi till notan av mindre länders BNP, och att denna outvecklade fantasi inte säger någonting alls, även när den försöker.

Det är inte bara allt detta samt det faktum att försäljningssiffrorna redan gett grönkort för fortlevnad av franchisen… allt detta sammantaget plus någon för mig obekant variabel gör att jag känner ett rågat mått av förtvivlan. Jag kan inte sätta fingret på vad denna för mig obekanta variabel kan tänkas vara eller gälla eller inbegripa, och om denna förtvivlan är berättigad, men titta för all del på alla vackra färger satta i kostsam rörelse av en infantil Hollywood-åldring och berätta gärna för mig.   

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *