Bye Bye Blackbird


Short Story originally published online at Rymden, a now defunct Swedish lit.

mag. In Swedish. Available to read in full below. // Novell ursprungligen

publicerad på Rymden. På svenska. Läs i sin helhet nedan, ladda ned pdf: eller läs Dust It Off-version.



Bye Bye Blackbird


Iōhannes, kallad John, hade ett liv, och det började när han bestämde sig för att

löpa sina lungor ur kroppen, spränga sin fysiska ram och låta levern lida. Tanken

slog honom plötsligt, och processen fram till slutgiltigt beslutsfattande tog kort

tid. Med beslutet kände han glädje, endast glädje.




Likt så många spädbarn före honom skrek John när han föddes. När han

blev äldre förklarade hans far George och hans mor Katrina att det var

ovårdat att skrika, även om det kunde tänkas finnas anledning att skrika.

John begrundade sin första livsläxa. Han slutade att skrika. Han slutade

även att tala, iallafall till stora delar. Ibland pratade han för och med sig

själv framför spegeln, och i de fall han tvingades tala till någon annan än

sig själv höll han det kryptiskt kortfattat: orden levererade i lågt tonläge,

dess intonation styrda av en letargisk inre trumma. George och Katrina

förundrades. George och Katrina undrade vad som hände inuti pojkens

huvud, och snart blev de fast övertygade om att hans inre möblemang var

täckt av damm och redo att auktioneras bort eller sannolikt kasseras.

”Vår son är dum i huvudet”, sa George.

Katrina instämde.



John var kort och smal. John hade kort, blont hår. John såg ut som vem som

helst.  Hans ständigt flyende blick och ljusa, spräckliga stämma, dock,

utmärkte honom—det gav honom ett förvirrat intryck, som om han hade

fötts endast för att driva vidare i någon annans ström, likt drivved. På livets

scen var han rekvisita. Medan diverse akter spelades upp runt omkring

honom förblev han statisk, varken iakttagen eller iakttagande.  

 



John blev i skolan först retad, sedan ignorerad. Klasskamraterna tyckte att

han var tråkig, och det stämde. Han skrattade eller skämtade aldrig, och

med tystlåten undergivenhet gjorde han vad hans lärare bad honom om.

Han gjorde det inte bra, men inte heller dåligt. Betygsgenomsnittet låg på

säkert avstånd både från avgrunden och från avgrundens antites, och

aldrig löpte han risken att vare sig drunkna eller sol-bränna sina vingar.



På sitt sätt tyckte John om fåglar. Han gillade att vandra i skogen och titta

samt lyssna på fåglar. Han förde inte anteckningar över vilka fåglar han

tittade eller lyssnade på. Han läste inte litteratur om fåglars utseende,

beteende och migrationsmönster. Han tittade, utan kikare, och han

lyssnade, utan att försöka särskilja lockropen. George sa att det var dumt att

titta på fåglar utan kikare. Katrina sa att det var dumt att lyssna på

fågelläten utan att försöka särskilja dem, och John – han slutade efter

framförd kritik att titta och lyssna på fåglar.



När John blev äldre tog George och Katrina honom till en barnpsykolog.

Johns tystnad och inaktivitet var konstigt, hävdade barnpsykologen. Men

ingen fara på det proverbiala taket. Han skulle växa från sin tystnad. ”Han

kommer att växa in i världen. Ge det tid.” Men John växte inte in i världen.

Hans murar växte sig högre och krokigare och när han var sexton år fyllda

sa George att det fick vara nog.

”Nu skaffar du dig en hobby!”

John skaffade sig en hobby. Han började långdistanslöpa.

”Bättre än ingenting”, sa George.



När John fyllde arton flyttade han på Georges och Katrinas inrådan långt

hemifrån, in i en liten lägenhet med bruna tapeter och en toalett som

emellanåt vägrade spola. Han började jobba för ett lokalt städföretag, även

detta på George och Katrinas inrådan.


John var en samvetsgrann städare.


Första arbetsdagen gav han bevis på sin noggrannhet. Han ville städa taket,

men han nådde inte. För att åtgärda sitt tillkortakommande bröt han itu två

moppar och använde sedan tejp för att fästa ihop dem. Han hade nu en

väldigt lång mopp. Med svepande rörelser använde han sin långa mopp för

att skrubba taket. Arbetsgivaren förklarade att Johns avsikt var hedervärd

men missriktad. ”Snälla, skrubba inte taket”, och John slutade därmed att

skrubba taket.



När John inte arbetade, då löpte han. Det blev som minst sex och som flest

åtta löppass i veckan. Varje pass låg som minst på en mil och som mest på

två mil, vilket ackumulerade mellan sex till sexton löpta mil i veckan.



Johns vardag började med att han steg upp klockan fem på morgonen, alltid

en minut före ställd väckarklocka. Han snörde på sig löparskorna,

dubbelknut, och gav sig oavsett väder och vind ut i löpspåret. Efter löpning

duschade han, alltid kallt, och sedan gav han sig av mot jobbet, alltid utan

att äta frukost. Från klockan sju på morgonen till klockan tre på

eftermiddagen städade han golv och väggar. Inte tak. Han ägde inte en bil.

Inte heller ett körkort.

”Du behöver inte ett körkort”, hade George och Katrina sagt.

Varje dag tog han följaktligen bussen till och från arbetet.

”Det är miljövänligt, och det är praktiskt”, hade George och Katrina sagt.



Ofta var John hemma från jobbet klockan fyra på eftermiddagen, beroende

på om bussen höll tidtabellen eller inte. Från klockan fyra på

eftermiddagen till sänggående vid senast klockan tio på kvällen läste han

antingen en eller flera serietidningar, promenerade i en närbelägen park,

vattnade och rådde om blommorna på balkongen eller onanerade framför

hallspegeln. Dessa aktiviteter punkterades enbart av middag klockan sex på

kvällen, ofta bestående av pasta och mjölk. Om inte pasta och mjölk så fisk

och vatten, vilket Katrina hade poängterat är bra för att undvika hög

kolesterolhalt och fetma.

”Ingen gillar en tjockis.”



Vid onani tänkte John uteslutande på uppvärmning av vatten till koknivå.

Vid ejakulation simulerade han ibland ljudet av kokande vatten, oftast inte.

Han slutade emellertid att onanera den dag han med rumpan mot

hallmattan, benen brett isär och handen på sin penis blev påkommen av

Katrina. Hon besökte honom oannonserat. Först sade hon ingenting. Hon

stod stilla i hallen med John framför sig på hallgolvet. Sedan utbrast hon:

”Nu skaffar du dig en hobby!”

John förklarade, utan att täcka sin nakna kropp, att han redan hade en

hobby. Han långdistanslöpte.

Katrina förklarade att långdistanslöpning inte var en hobby. Kanske,

föreslog hon, borde han börja delta i löptävlingar. Detta, tyckte hon, skulle

förvandla hans långdistanslöpning till en ordentlig hobby.

Snart därefter började alltså John att tävla, i maratonlöpning. Hans första

maratontävling gick bra. Han sprang, och han fortsatte springa tills han

svettig men i övrigt oberörd var i mål. Arrangörerna sade att Johns sluttid

var berömvärd.

”Du är en löpare av naturen”, premierade de honom. De föreslog att han

skulle fortsätta tävla.

John lyssnade och tittade sedan på sina ben. De var långa, taniga och

seniga. Han tittade på sina armar. De var desto tanigare och senigare. Han

lade handen över sin bröstkorg. Hjärtat slog lugnt och avslappnat, nu med

ett ändamål. Det här är alltså en ”löpare av naturen”, tänkte han och

övermannades av en dessförinnan okänd känsla. Han kände sig, i brist på

bättre ord, centrerad. Inte längre lönlöst drivande. Löpning var bra, tänkte

han. Att tävla i löpning, tänkte han, var desto bättre.



Den lycka som varar är dock oftast kort. Under nästa maratontävling

trampande han snett och skadade sig. Vänstra foten ådrog sig en fraktur

och fick gipsas. John frågade läkaren om han kunde löpa med gips på.

Läkaren var böjd att skratta. Istället sade han att det inte vara att föredra.

”Om två månader kan du börja träna upp förlorad styrka och muskulatur.”



När gipset togs bort var Johns fot och nedre delen av benet smalt, vitt och

spöklikt. Trots smärta snörde John på sig löparskorna. Han gav sig

stapplande ut i löparspåret, men kom inte långt. Efter en kilometer

trampade han åter snett. Samma fot, samma fraktur.

Läkaren som kort därpå undersökte foten undrade vad som drivit honom

till detta övermod.

”Jag behöver löpa så som löpning ska löpas”, förklarade John varvid

läkaren ryckte på axlarna och gipsade in foten.



När gipset tre månader senare togs bort var John en förändrad människa.

Han förmådde inte löpa. Han stannade hemma, men inte bara det. Han var

till och med oförmögen ta sig ur sängen om morgonen. Han missade en, två

och sedan allt fler arbetsdagar. Den första veckans frånvaro godtogs. Även

följande veckas frånvaro godtogs, men sedan sinade förståelsen. John blev

sparkad.

”Du är opålitlig”, förklarade arbetsgivaren.

”Förlåt”, mumlade John. Han var nu var arbetslös, och han började i större

utsträckning än tidigare att tala med sig själv. Det var en tyst dialog. Inom

honom, där det förut bara funnits dammkorn, började skepnader ta form.

Hade John vetat bättre hade han kallat det introspektion, och introspektion

är inte dåligt, men för John (en kopparfärgad marionettdocka som i över tre

decennier hade levt utanpå sin bleka hud) var det ett förvirrande fenomen.

Han kom likväl, så sakta, att förvandlas till ett självkännande, brinnande

djur. Varför, frågade han sig, är jag tråkig? För att du inte har en

personlighet, svarade han sig själv. Varför, frågade han sig, har jag inte en

personlighet? För att du slutade skrika och för att du slutade prata, svarade

han sig själv. Varför, frågade han, slutade jag skrika, och varför slutade jag

prata? För att du alltid gör som du blir tillsagd. Du har alltid gjort som du

har blivit tillsagd.

Utanför fönstret, vid bordet där John satt, var det mörkt. En avlägsen

spotlight målade en skinande oval på det mörka. Han slog näven i bordet,

vilket var ovanligt, och det var som om slaget skakade om skepnaderna i

hans inre, placerade dem i en inbördes förening som stavade följande:

Du är inte ett exemplar att efterlikna, John. Du är en negativ funktion.

Mänskligheten bryr sig endast om dig som ett exempel på vad som inte bör

eftersträvas, på vad som bör undvikas. Men misströsta inte. Din själva

existens gör att individer inte behöver anstränga sig för att, i jämförelse,

framstå som lyckade, och i den bemärkelsen sprider du både lycka och

framgång till så väldigt många. Ta det till hjärtat och ge dig sedan en klapp

på ryggen. Men nej! John slog åter näven i bordet.  Mänskligheten, tänkte

han, skulle inte få sätta sina klor i honom. Han slog näven i bordet en tredje

gång och reste sig hastigt, rusig av lycka. För ingen och inget annat än det

tomma köket proklamerade han att han skulle döda sig själv om en vecka.

Denna självhävdelse, förklarade han, skulle visa mänskligheten vad han

egentligen var värd. Inte längre vek och undergiven, utan stark och

målmedveten. Därefter bestämde han sig för att begå självmord genom

löpning, det enda som någonsin hade gett honom en känsla av att vara vid

liv.

Alltså: Han skulle snöra sina skor och börja löpa. Han skulle löpa tills han

inte kunde löpa längre, och då skulle han gå, sedan hasa och slutligen

krypa. Han skulle kravla i gruset, och hade han inte hunnit dö medan han

var i rörelse skulle han tyst ligga stilla och invänta svältdöden, alltmedan

han skådade fåglar i skyn. De sista ord som yttrades ur Johns torra, nariga

mun var:

”Får se hur bra ni klarar er utan mig.”

Ingen var i närheten. Ingen hörde honom. Inte ens fåglarna.