För länge sedan nu, vid Mårtenstorget i Lund, alldeles invid alla studenters kebab- och falafel vagn, stod ett stort orange tält uppslaget. Det orangea tältet rymde ett antal intensiva, icke-blinkande scientologer, som förklarade med inte så få ord att jag gissningsvis levde med en massa förträngning. Inombords. Må så vara, tänkte jag då, innan jag
Tv:n är på när jag skriver. I bakgrunden. På väldigt låg nivå. Ibland har jag hörlurar i öronen. Samtidigt. För att lyssna på mer eller mindre aggressiv musik. Oftast mer aggressiv musik. Det hjälper mig att fokusera, att omge mig med vitt (ibland) högt brus. Ibland, dock – när jag inte aggressivt knådar hjärnan foglig
Det hävdas ofta att kapitalismen är (näst intill) odödlig. Mer ofta än sällan hävdas dess uthållig- till odödlighet triumfatoriskt. Emellanåt men med tilltagande frekvens hävdas samma uthållig- till odödlighet dock uppgivet eller med accelerationismens låt-febern-bränna-sönder-hela kroppen-attityd. Det förment odödliga och uppgivna ligger i kapitalismens förmåga att assimilera allt, till och med sin egen (återkommande) undergång. Kriser
Staden vi bor i har gett oss gula ögon. Iris piss. Det är en allegori eller en representation av ett straff, sa någon. Antagligen en konstnär. Ett faktiskt straff, sa någon annan, för våra ögon är gula, snart oseende och på vätska tömda glober. Dessa ord, tänkta och omtänkta under en bussresa från Kalmar till